Celine - Maskrosbarn med Aspergers Syndrom

Intressant frågeställning du kommer med här. Jag skall göra ett försök att besvara men jag blir såklart nyfiken och undrar varför du undrar. =)

Min uppväxt
Ja, vad skall jag skriva om det då. Lite kortfattat så växte jag upp i ett hus tillsammans med en yngre bror, min mor och min far. 1989 sepparerade mina föräldrar och jag och min bror flyttade men vår mor, först till en lägenhet hon hyrde i andra hans men så småningom till en lägenhet som hon fick ett förstahandskontakt på.

Några månader senare flyttade jag och min bror tillbaka till vår far. Min bror bodde sedan kvar där till dess att han gick i gymnasiet mewdan jag själv flyttade först till en bekant till min mor då jag gick i högstadiet, därefter till en kollega till min mor och senare tillbaka till min mors lägenhet.

Under en period mellan högstadiet och "gymnasiet" så var jag även sommarhemsplacerad hos en familj på landet men då de bara utnyttjade mig som arbetskraft utan att ge mig betalt så blev det ohållbart. När de sedan inte ville låta mig börja i skolan ja då placerades jag om till en släkting. Hos denne bodde jag sedan till jag var 18 år då jag sökte in på en folkhögskola i norrland.

Skolan
Ja, vad skall jag säga om detta då... Hmmm... min skoltid har nog om möjligt varit ännu rörigare. Då jag började i småskolan hade jag en superbra fröken som hjälpte mig in i olika barngrupper så då gick det ganska bra, men vist hände det att jag stod bredvid och ville vara med men inte riktigt vågade. Sen idrottstimmarna, de var hemska. Men jag gillade då jag gick i specialgympa och fick åka iväg och bada och sådant, det var kul.

Då jag började i årskurs fyra i en ny skola så gick allt åt helvete. Jag blev mobbad både på lektioner och raster av såväl såkallade klasskamrater som av lärare som ignorerade och varken ville se eller höra, än mindre agera.

Mobbningen tog sig uttryck i form av exempelvis utfrysning, sparkar, slag, inlåsning på toaletten. Kläder som blev snodda medan jag stod i duschen efter idrotten, skor som spolades i toaletten. Mitt huvud som tvingades ned i toalettskolen under glada tillrop från mina plågoandar.

Så småningom efter nära ett läsårs frånvaro från den skolan flyttades jag tillbaka till min gamla skola. Även där förekom det mobbning men mera i form av utfrysningar, tissel och tassel, prat som tystnar då jag kommer in i rummet och massor av öknamn, så som till exempel "fetto", "miffo", "skunken" etcetra. Trotts det trivdes jag bra i den skolan med vissa elever och med lärarna. Sen fortsatte allt då jag kom till högstadiet men då jag gick i årskurs sju orkade jag inte längre utan allt bara forsade ut ur mig en gång då rektorn gjorde ett besök i klassrummet. Sedan den dagen fick jag vara ifred.

När det blev dags för gymnasiet kom jag inte in någonstans där jag sökt så jag gick två år på Individuellt program i väntan på att fylla 18 år. Så fort jag fyllt 18 år lämnade jag min uppväxtmiljö och flyttade till ett internat på en folkhögskola i norrland. Det var nog en av de bästa saker jag gjort i mitt liv för jag har än idag bara positiva minnen från den tiden liksom jag har en mycket betydelsefull vän som jag träffade där.

Fritiden
Under småskoletiden hade jag en bästis som bodde nästan granne med mig. Henne och hennes pensionerade ledarhund lekte jag med väldigt ofta liksom med min mors dagbarn. När jag gick i trean fick jag en annan bästis som jag hängde ihop med dagligen.

Jag hade enormt svårt för lekar med flera barn än ett, och likaså att leka med ett barn en dag och ett annat nästa dag. Jag ville finna tryggheten i att alltid leka med samma vän.

Då jag gick på individuellt program kom jag i kontakt med en vän som kom att stå mig oerhört nära under många år. Men hon var vad jag då upplevde lite annorlunda. Drack till exempel alltid fanta, någon annan läsk var omöjlig. Det fanns flera saker, som att hon hade specialintressen med mera. Vad jag inte viste då var att hon utreddes för Aspergers syndrom och senare även fick den diagnosen. Det fick jag veta io samband med att jag själv påbörjade min utredning. Jag har än idag kontakt med henne, men numera mest över internet då vi liksom vuxit ifrån varandra en del, kanske beroende på att jag har barn och är gift idag.

Men jag tillbringade många somrar hos henne på deras lantställe dit jag ofta cyklade på helger och sov över. Ja, det har gett mig många fina minnen.

Arbete, känslor & tillhörighet
Vad gäller arbeten så har jag endast haft sommarjobb genom komunen jag växte upp i, samt en sexmånaders praktik i en Zooaffär. Vad gäller känslor så vet jag inte riktigt vad det är du vill veta, där får du gärna förtydliga lite mera.

Jag har under hela min uppväxt kännt mig annorlunda, mden jag har inte lagt någon direkt ennergi på att fundera kring det. Det var först efter att min bror påbörjat sin utredning och uppmärksammat mig på att han kände igen sig i min ena son som jag började fundera kring detta med Aspergers syndrom. Då började jag forska mera och leta information. Jag studerade även psykologi A och B på gymnasienivå på distans. I takt med att jag lärde mig mera om Aspergers syndrom (AS) så kände jag även igen mer och mer av såväl mig som min son i det och då bad jag psykiatrin om en utredning på mig och när det gäller sonen var vägen både längre och krokigare. Men till slut hamnade vi rätt och fick en utredning även på honom.

För mig känns det på ett sett som en bekräftelse då vi fick våra diagnoser. Jag blev glad och lättad. Det var som att få en kvitto på att jag kände både mig och min son mycket väl. Det jag idag tycker är skönt är att vi båda har samma diagnos och på såvis känner jag igen mig själv i honom och kan lättare förstå och vägleda honom så att han om möjligt får en lättare uppväxt i skolmiljön än vad jag fick.

Hoppas detta svarat på en del av dina frågor och tankar. =)