Celine - Maskrosbarn med Aspergers Syndrom

Vi fick ett tråkigt besked. Våra grannar på ena sidan har länge misstänk problem med mögel och liknande hos sig och nu är problemet funnet och med största sannorlikhet så drabbar det oss med. De hade haft några från Stahrebolaget hos sig som rivit ena väggen i köket hos dem och mätt med något instrument inne hos dem samt utanför. Samma person var tydligen in på vår tomt och mätte och ja, värdena blev tydligen skyhöga då.

Så nu måste vi kontakta vår hyresvärd så att grannarna kan prata med vår hyresvärd och komma fram till någe. Troligen kan det även bli att processa gällande dolda fel etc.

Igår var det hopplöst att somna. Huvudet spann som bara den. Blä! Somnade typ då barnen kom upp, hörde jänta komma ned och prata med mannen. Sen vaknade jag typ runt lunch med migrän som suttit i hela dagen. Hoppas verkligen att morgondagen blir bättre eftersom jag skall iväg till jobbet då.

På bilden här bredvid har ni min underbart fina jänta.

Vi åkte ju som bekant till Trosa igår. Något jag fasat länge för men eftersom både svärmor och jag fyllt år och det dessutom var påsk så kändes det liksom som om det var dags att få det avklarat.

Jänta åkte lite tidigare och hade då med sig Gosan.

Vi hade med oss Wilden och jag hade packat en övernattningsväska för jag hade ju tänkt att vi skulle stanna i vart fall en natt.

Men jag han inte mer än  innanför dörren innan jag kände att jag helst ville vända och åka hem igen.

Instabilt psykiskt humör som jag har blir ännu mer instabilt tillsammans med vissa personer och då framkallar det i värsta fall förutom ilamående poch ont i magen även migrän.

Som sagt blev det inte som planerat jag hade tagit ut Wilden ur buren och satt mig i köket i andra änden av var all mat fanns skall tilläggas.  Men trotts det så dröjde det inte många minuter innan svärfar fick ett anfall och skrek rakt ut att några djur minsan inte fick vara i närheten av maten och i synnerhet inte maten som han skulle äta.

Jaha sagt och gjort jag tog Wilden med mig och letade efter någon annan stans att sitta. Jag tänkte sätta mig i vardagsrummet men såg att där hade de ju också mat.

Så ja det krävdes ju inte några direkta geniknölar för att fatta att där inte var lämpligt att sitta heller så tillslut gick jag upp och satte mig med Wilden.

Men även uppe hade de gjort om snacka om att jag då kände mig extra obekväm. Nu hade de ju nytt bord och ny matta också så plötsligt viste jag inte alls vart jag skulle ta vägen. Kändes riktigt jobbigt.

Näväl efter ett tag var maten klar i allafall så jag tog och gick ned och satte mig vid bordet. Där hade de dukat fram en hel del. Men av någon underlig anledning så fanns det bara öl, julmust, kola och någon mystisk röd läsk.

Jag dricker inte öl och läst så till slut fick jag be mannen fixa lite mjölk i allafall. Vi hade ju kollat innan att de köpt laktosfri mjölk. Då kan man ju tycka att de borde komma ihåg att liksom ta in den med men inte då.

För min del blev det ägghalvor och jansson och en liten bit manglad lax. Laxen är godast då den inte är manglad. Sen efter att vi ätit klart, så dukades allt ut och det blev en liten paus emellan innan det var dags för efterrätten. Då passade jag på att ta upp jäntas hamster Gosan som jag saknat massor. Satte mig i soffan med henne och gosade och ja inte dröjde det många mi9nuter innan svärfar åter kom med värsta barnuppfostrartaktiken och riktade sig till mig och mannen min. Jag hade Gosan och han hade Wilden. Hur som helst klämde svärfar i med "gå och tvätta händerna nu innan ni kommer till bordet". Hallå vad tar han mig för. Visserligen har jag Aspergers Syndrom m en jag är inte dum i huvudet. Klart man tvättar händerna före maten det gör man väll alltiod liksom. =) Jag tvättar inte bara händerna då jag hållit i djur jag tvättar händerna när jag varit på toa eller ute med och innan jag äter. För mig är detta självklarheter.

Hur som haver svärmor fick sina två paket från oss sen fick jag ett paket också. Inslaget i en väldigt stor kartong så fanns det en kastrull från Hackmans på 6 liter. Praktiskt med en betydligt bättre kastrull.

Så som ni förstår var mitt huvud aldeles slut jag råkade nämligen fråga svärfar hur jag ska göra för att sätta tre krokar i taket i köket så jag kan fixa ett drapperi. Då fick jag inget svar utan fick i stället veta att jag tänkte fel och inte bra nog och ett drapperi måste dras rakt det kan inte dras rakt en bit för att sedan svänga och nej det var inte alls säkert att han ville hjälpa mig för min ide var så dålig och han kunde bättre. Sätta tre prokar i taket fick jag inte göra heller.

Gah!!! Då får jag väll skita i ideén med drapperi och istället skalla mig en vikvägg för jag vill ju ändå kunna skärma av köksdelen från min sovdel.

Men som sagt jag kan ju inte och tänker bara fel enligt svärfar!

Behöver jag säga att det inte blev någon övernattning? Vi åkte hem direkt efter maten och om jag följer med nästa gång eller ej återstår att se. Kanske får mannen åka själv med barnen vi får se!

Alltså, allvarligt, det borde införas totalt telefonförbud på områden där det är dålig täckning. Det är ju komplett omöjligt att föra en vettig konversation om något med någon som har dålig täckning.

I varje fall jag blir irriterad av att ständigt säga va? Vad sade du? och att upprepa hundrasjuttioelva gånger.

Nu hoppas jag i varje fall att allt till morgondagens tårta kommer hem!

Gör jag över huvudtaget något rätt?

Nu, efter 11 år har jag fått veta att jag tydligen är en hopplös baksäteschaufför då jag åker med i bilen.

Det jag vet att jag gjort är att jag bett honom att köra långsammare när jag börjar tycka att det är läskigt att åka med i bilen, exempelvis då hastighetsmätaren obönhörligt närmar sig 130 kilometer i timmen på en 120 väg. Enligt honom kör han då "bara" 125 kilometer i timmen,  från mig ser det ut som 130 kilometer i timmen. Men allvarligt, är det ens något att tjafsa om. Det är ju bevisligen fortkörning i vilket fall som helst.

Nä, åker jag igen så skall jag nog vara extra noga med att plugga i hörlurarna då jag klivcer in i bilen och sedan lyssna nonstopp på musik till dess att bilen står stilla och jag är utanför.

Jag vill inte riskera att säga något igebn eftersom jag då uppenbart är en baksäteschaufför. Vad mera har jag varit i 11 år utan att veta om det?

Den stora hopplösheten och maktlösheten verkar ha kommit och bitit sig fast. Är det för evigt denna gång?

Jag hoppas och hoppas, jag kämpar och kämpar men det känns inte som om jag kommer någonstans. 

Vad ska ni göra idag? Min närmsta plan är att se om jag kan få till en ny header och gosa lite med Wilden. Han tycks ha en förkärlek för att bitas och det är inget jag uppskattar. Har ni erfarenheter av svärghamstrar? Hur får man dem att sluta bitas? Vi har inte alls haft det problemet med jäntas hamster.

Mannen är iväg för att handla men ringde just och berättade att han fått migrän. Gillar inte detta det minsta. Men men, tur han inte hade några barn med. JUst nu sitter han på passagerarsätet i bilen och försöker sova. Hoppas det hjälper.

Jösses, hade jag lite energi innan så är de helt slut nu.

Jag blir både psykiskt pch fysiskt slutkörd av att jämt försöka få svärfar nöjd och varje gång så får jag bekräftat att han blir både trött, ledsen och besviken.

Det verkar som om inget vi gör är bra nog. Nä, jag funderar på att göra detsamma som min minsting. Lägga mig och sova ett tag för jag är helt slut.

Hade iofs behövt en macka oxch mina mediciner innan men det lär jag knappast få eftersom  mannen mest bara skall spela spel.

Inatt var det knepigt att somna. Benet domnade, ingen ställning var skön och det var disco vid mannens dator i andra änden av rummet.

I morse var jag så satans trött att jag inte ens orkade upp till Vasaloppet startade och det är liksom den enda "sport" jag är intresserad av. 1997 var jag med min dåvarande pojkvän och såg på Vasaloppsstarten i Sälen och målgången i Mora. Det var nämligen bästa kompisen till dåvarande pojkvän som åkte Vasaloppet. Sedan dess har jag sett Vasaloppet på tv varje år. Som tur är så vaknade jag ändå upp i tid till att se målgången, men med mitt minne som är lika tätt som ett durkslag så minns jag såklart inte vem det var.

Hur många av er har sett på Vasaloppet idag?

Usch! Nu är jag less på detta och på riktigt dåligt humör. Det är lördag idag och hemma finns det inte ens något att äta till frukost. Jag vaknade i morse och hade så djävla ont att jag starkt övervägde att ringa efter ambulans. Men jag ville ju helst vara hemma. Hur som helst, värken avtog efter ett tag och då tog hungern över och jag bad mannen att ta sig iväg och fixa frukost. Då sade han att han bara skulle titta på något och bara spela lite på datorn. Bara är ett ord han använder väldigt ofta, ungefär jämt skulle jag vilja säga. Han sade dock att han skulle åka senast vid klockan 9. Det är nu 40 minuter sedan och han har inte kommit iväg ännu. *suckar*

Jag råkade påtala att det var lördag för cirka en timma sedan och att jag gärna ville ha paprika opch gurkstavar med dipp idag. Han sade inte så mycket om det. Senaste timman har hungern blivit värre och jag har fått sura uppstötningar och börjar må illa. Blä!

Bad därav mannen att ta sig iväg och fixa frukost. Inte ett endaste ord till sade jag om dippen. Jag vill ju ha frukost. Äsch.. Skit samma, jag orkar inte mera tjafs. Mannen skällde ut mig och sade att han inte kommer köpa någon dipp och grönsaksstavar till mig eftersom jag tjatar så mycket om dippen.

Trögskalle, jag vill ju ha frukost! Usch! Önskar att det var jag som hade pengarna. Men det är han som har dem och hans intressen skall givetvis som vanligt gå före, som vanligt. Trotts detta har han mage att anklaga mig för att mina intressen alltid ska gå före hans, men det är ju han som inte vill möta mig på vägen och det är ju jag som alltid, alltid, alltid måste vänta på honom och på att han ska behaga sätta igång. Blä!

Vad gäller dippen så skiter jag i den, jag vill ha frukost före lunchtid.

Fy satans i helvete vad ont jag hade i knät i morse. Kunde över huvudtaget inte stödja på knät och så vaknade jag kissnödig. Blä vad hemskt det var att inte lyckas ta sig någon stans och vara så kissnödig.

Men med en himla massa vilja så tog jag mig till trappen där jag fick rumphasa ned. Tsck och lov släppte smärtan lite då jag kommit ned så jag lyckades med viss möda ta mig in på toaletten. Skönt!

Inatt sov jag ovanligt bra. Minns inte när jag somnade, bara att jag somnade mitt i ett avsnitt som jag tittade på... Hmmm... Vaknade till någon gång och då låg mannen bredvid mig i sängen. *mys*

Sen vaknade jag till igen och då var det en hemskans telefonsignal som fick mig att hoppa ur sömnen.

Jösses vad pokemonkort vi börjar få. Vi har tre barn som samlar på dessa kort och flera gånger om dagen åker de fram och det pratas utvecklingar till än det ena kortet än det andra och det mystiska är att barnen verkar veta precis vad de pratar om. Själv begriper jag inte ett smack.

I övrigt är jag aldeles galet trött idag. Känns som om det börjar bli svårt att hålla mig vaken och då har jag ändå sovit middag idag. Frågan är om jag börjar bli sjuk igen innan jag ens han bli frisk. Men det känns inte riktigt så, det känns mera som psykisk utmattning efter sammandrabbningen med min farbror. Fast det som gjorde ondast var att få höra min fars ord om att jag alltid är elak, jobbig och svår och att jag alltid ringer om jag vill något. Jag trodde han hade förändrats, jag har kämpat så länge för att ändra min åsikt om honom och börja tro på honom igen och ge honom en chans. Men på bara någon minut raserar han allt som tagit mig år att bygga upp. Det tog nog hårdare på mig än vad jag trodde trodde.

Jag har aldrig varit hans dotter mentalt, han har alltid varit avundsjuk på min syster och önskat att hon var hans dotter i stället för jag.

Nåväl, jag kan inte ändra honom eller hans känslor. Det är bara att konstatera att jag aldrig varit vare sig önskad eller älskad av honom.

Jag har i varje fall köpt fisk idag, färsk fisk för första gången i mitt liv, tror det var torsk. Den skall tillagas i ugn med en färdig thaigryta och så ris till.

Jösses, inatt har jag nog drömt alla mardrömmar jag kunnat i superspeed samtidigt som jag försökt formulera ett brev till min syster. Jag undrar bara varför. Just nu är jag lika trött som när jag somnade så någon kvalitetssömn lär det ju inte varit.

En av gångerna då jag vaknade till på soffan inatt så fick jag se en märklig syn. En sovande dotter, men kolla ställningen.... Sen för att krydda upp sovställningen så hade hon mina byxor på sig också som en sovsäck... Hmm... Hoppas hon sov bättre än mig i allafall!

Jag faller och faller och faller, stundom fort, stundom långsamt, faller och slår mig hårt, fastnar på en avsatts och fortsätter sedan obönhörligen att falla. Jag är så trött på detta, så innerligt trött, jag orkar inte längre bry mig. Allt känns ändå bara så djävla meningslöst. Jag har gjort det bästa jag kan och verkligen försökt men nu ger jag upp. Jag orkar inte kämpa mera. Det känns så meningslöst. :-(

Inte ens min egen far tror ju på mig, varför då kämpa mera?

I onsdags var jag ju som bekant till vampyrverkstan på Capio så de fick ta allt mitt blod, så numera drivs jag på mjölk. Vampyrer är ingte lika sugna på mjölk. ;-)

Hur som helst, när vi kom tillbaka till min farmor efter vampyrverkstan och läkarbesök ja då var jag fullkomligt slut både fysiskt och psykiskt, kanske mest psykiskt. Så jag lade mig på sängen nere i gästrummet där vi övernattat och försökte vila lite.

Jag var nästan på väg att somna då jag hörde ett ljud utanför fönstret. Det tog en liten stund innan jag kände igen vad det var för ljud, men det var en piasavakvast som soppades utanför fönstret där jag var. Det kunde bara betyda att det var han.

Redan innan han kom in så kände jag paniken komma, och med dden frossa och illamående och jag spände mig som en fiolsträng i kroppen.

Min älskade man vet hur svårt jag har med honom så han kom ned jättefort, tack min älskade, tack varse dig lämnades jag aldrig ensam med den där obehagliga människan.

Medan min man hjälpte mig att ta på skorna på mina redan krampande ben så kom han in i rummet. Han ville hälsa på mig, jag kände en fruktansvärt obehaglig våg av obehag. Jag klarade ingte ens av att titta på honom, jag fokuserade på att titta snett ned i golvet och att andas. Jag försökte att mentalt förflytta mig från platsen, men tyvärr gick det inget vidare, jag förblev på plats, vad jag än gjorde.

Så fort han försvunnit och vägen mot ytterdörren blev fri så smet jag ut, med mig hade jag mannens nycklar. Jag har nog aldrig gått så fort som just då, jag ville in i vår trygga bil så fort som möjligt, nu i efterhand undrar jag om jag inte rent av höll andan då jag gick till bilen. Väl där gick jag in och satte mig och låste bilen.

Väl i bilen känner jag hur mina till bristningsgränsen spända muskler sakta slappnas av med en obehaglig känsla av kolsyra. Öronen börjar att brusa och hjärtat håller på att dunka sig ur kroppen, illamående med frossa och andningssvårigheter dyker upp. Panikattack? Läskigt läskigt!

Den människan vill jag inte ha i min närhet och jag önskar så innerligt att jag kunde avskriva släktskapet med honom, men det är inte det lättaste utan att oskyldiga drabbas samtidigt.

Då och så händer det, det ringer en person som jag upplever som otroligt jobbig efter diverse insidenter. Varje gång ställer hen en massa frågor, undefär som om hen satt med ett block framför sig och läste upp frågorna och antecknade svaren. Hen skall jämt styra samtalet och går det inte så som hen vill så blir det alltid tjafs och jobbigheter för hen har ju alltid rätt.

Hen skall jämt liksom förhöra sig om oss och en gemensam bekant men hen delar aldrig med som av vad som händer i hens eget liv vilket i varjefall jag upplever som otroligt jobbigt så numera svarar jag aldrig då hen ringer, det uppdraget har jag numera lagt över på mannen som på något vis har lättare att hantera hen.

Genom att alternera två olika sömntabletter/insomningstabletter en vecka vardera så känns det som att jag kanske äntligen är på rätt spår, med vissa små bakslag förståss. Men jag har i varje fall nu den senaste tiden övervägande sovit bra och ångesten och oron som jag brukar få kvällstid i samband med att jag borde somna har sakta börjat klinga av. Tidigare lyckades jag inte somna för att jag var rädd att inte kunna somna typ och det skapade ångest/oro som gjorde det omöjligt att somna och så var ekorrhjulet igång typ.

Men nu de senaste dagarna har jag mest känt lugn och ro då jag skall till att somna och det är så otroligt skönt. Jag njuter i fulla drag. Ett litet mindre uppskattat minus på sovkontot är väll då att det idag är lördag och jag är vaken nu klockan sju. Jag vaknade klockan sex, fatta klockan sex på morgonen, SEX. Då vill ju jag sova när jag har chans till sovmorgon. Men det vill vist inte min kropp.

Nåja, jag får vakna i mörker med levande ljus och tystnad, det är ju inte helt fel det heller. =)

Yeck!! Jag avskyr att vakna på ddet här sättet. Ber om ursäkt för inlägget jag lovade er igår som aldrig kom. Ska försöka fixa det idag. Men jag var för trött igår så jag somnade helt enkellt. Det som är skönt med det är att jag i allafall sovit inatt och sovit mycket och bra vilket är länge sedan.

Dock försov jag mig vilket känns mindre bra. Sitter och försöker vakna till nu innan vi skall iväg.

Helskotta vad sömnen är illa nu. Igår (läs söndag kväll) lyckades jag inte somna alls på hela natten. Låg bara och försökte och försökte (trotts sömntabletter) och fick jordens ångest vartefter klockan gick och timmarna obönhörligt försvann.

Ikväll (läs måndag kväll) somnade jag någon gång mellan 22:30 och 23:00, men inte helt lätt. Jag var trött men något fruktansvärt orolig i kroppen (har ingen aning om varför). Nåväl, jag måste ju uppenbarligen ha lyckats eftersom jag vaknade nu runt tre på natten och ja, nu har jag gett upp vad gäller sovandet.

Varför skall det vara så förjordat svårt och ångestframkallande att försöka sova?

Då var dagen kommen, dagen jag länge fasat för. Dagen då vi skulle på möte hos soc gällande försörjningsstöd. Dagen har varit bokad i typ en veckas tid, men helt ärligt så har jag inte velat tänka på det för jag vill inte alls behöva vända mig dit. Vill inte, inte alls. Men ibland har man inget val, som just nu. Ibland måste man bara foga sig efter hur verkligheten ser ut, men an behöver inte gilla det.

Hur vissa kan räkna försörjningsstöd från soc som "egen inkomst" övergår då mitt förstånd. Med egen inkomst räknas det för min del att man själv får bestämma över sin ekonomi, men när soc är med i bilden, ja då skall de minsan ha koll på vartenda öre. Snacka om att känna sig kontrollerad och synad in på bara skinnet. Väldigt olustig och obehaglig känsla.

Hoppas helt ärligt att detta blir ett väldigt kortvarigt besök hos dem.

Vi är i varjefall hemma nu och det finns väll inte så mycket att säga mer än att mötet gick bra för att vara ett sådant möte.