En Aspiebloggare

De flesta av oss har någon form av erfarenhet av att sörja. Sen om man sörjer en uppväxt, en vän, en familjemedlem eller ett djur. Sorgen är vä'ldigt lik och oavsett så är det en förlust av något slag som gör ont.

Jag har flera erfarenheter av sorg, jag såg hure min mor mådde då hon fick veta att hennes far dött. Jag sen själv sörjt hunden Mio jag hade, bäzsta vännen taxen Tuva som dog då jag gick på folkhögskola i noprrland.

Jag fick se min man då han sörjde sin mormor som hastigt och oväntat somnade in 2001, tror det var i november. Den 3 september 2004 förlorade jag själv min första riktiga pojkvän och min absolut bästa vän.

På något vis har alla dessa förluster och sorger gjort mig till den jag är idag och alla sorger har gjort ont, men på olika vis, olika djupt och olika länge.

Jag har även upplevt förlusten av min gammelmorbror och då var första gången jag fick uppleva hur det var att förlora någon till andra sidan under pågående släktfejd. Ja, jag säger faktiskt släktfejd för det fin ns inget vackert förskönande ord om när två sidor bråkar och slåss om en död människas tillhörigheter.

Jag är av åsikten att personen som till åren är kommen skall få leva upp sina pengar, utan att ifrågasättas.

Nu har jag fått erfara en annan sida av sorg och förlust. Förlusten över min farmor, hon är inte död, men för mig är hon förlorad då min farbror förbjudit mig att träffa henne och han bevakar henne med ett rent sjukligt kontrollbehov. Hon är som en fånge i sitt eget hem.

Trotts att min farmor lever så sörjer jag henne som om hon vore död och det är så himlans tungt. Min farbror har fått för sig att jag bara är ute efter hennes pengar, men vad hon gör med dem är hennes ensak. Jag vill bara kunna träffa henne, ta med henne ut på fika, prata och umgås.

En krossad verklighet, en sönderstampad dröm!