Faller och faller
Jag faller och faller och faller, stundom fort, stundom långsamt, faller och slår mig hårt, fastnar på en avsatts och fortsätter sedan obönhörligen att falla. Jag är så trött på detta, så innerligt trött, jag orkar inte längre bry mig. Allt känns ändå bara så djävla meningslöst. Jag har gjort det bästa jag kan och verkligen försökt men nu ger jag upp. Jag orkar inte kämpa mera. Det känns så meningslöst. :-(
Inte ens min egen far tror ju på mig, varför då kämpa mera?
Sv: Det kan ju vara så enkelt som att för honom så har den dagen ingen betydelse. Jag själv tycker inte att det behövs en speciell dag för att visa kärlek på.